Lösenord: Buss 311

Mellan 1987 och 1992 arbetade jag som dubbelagent åt den svenska militära säkerhetstjänsten, efter att först ha blivit utsatt för ett värvningsförsök från GRU, den sovjetiska militära underrättelsetjänsten.

Jag skrev en bok om detta, inte för att ”komma åt” GRU, utan för att i någon mån öka på kunskapen om vad som sker runt om oss, och kanske – vad vet jag – öppna ögonen på något annat värvningsoffer och förhindra eller avbryta sådan kriminell verksamhet.

Den tryckta boken är slutsåld sedan många år. Den dyker upp i diskussionerna då och då, senast i samband med att Jan Guillou avslöjades som KGB-agent hösten 2009. Jag tror att min bok fortfarande kan fylla någon funktion, och har beslutat göra den fritt tillgänglig för nedladdning. Var så god!

Ladda ner boken i pdf-format:
Normal upplösning – helt ok för läsning, snabb nedladdning, filstorlek ca 6 Mb.
Högerklicka på länken och välj "Spara mål som..." eller motsvarande!

Med stort tack till Stefan Görling för hjälp med inscanningen!

Här en text jag skrev i mars 2010 i samband med att Expressen belönades med Guldspaden för reportagen om Guillous KGB-kontakter:

En agent om en annan

Jan Guillou och jag värvades båda som agenter av den sovjetiska underrättelsetjänsten. Guillou valde att inte berätta; jag informerade det svenska kontraspionaget, och skrev ‑ när så blev möjligt – en bok om det hela, ”Lösenord: Buss 311. Fem år som dubbelagent i Stockholm” utgiven 1993.

En ganska obehaglig SÄPO-läcka satte Expressen på spåret som ledde till avslöjandet av Guillous KGB-kontakter. Så vitt jag kan se har Guillou rätt i att det inte finns så mycket glamoröst grävande i denna journalistik, utan mest framtagande av anvisad akt. Helt klart hade han också kunnat desarmera den bomben genom att själv berätta vad som hänt. I tid.

I debatten som följde har min bok nämnts, och jämförelser gjorts. Jan Guillou själv har refererat till den flera gånger för att rättfärdiga sitt icke-berättande. T ex sade han i Agenda på SvT att det inte är någon idé att skriva sådana böcker, eftersom varken jag eller min bok blivit ”känd”.

Till detta finns två saker att säga:

1: Det ges ut ungefär 15 000 böcker om året i Sverige. Om endast de som gör författaren ”känd” i Jan Guillous bemärkelse skulle publiceras finge vi ett eländigt kulturklimat att leva i.

2: Min egen erfarenhet säger att det var mycket bättre att berätta än att inte berätta. Publiciteten har överlag varit god, och som synes långvarig. Jag får väl utgå från någon läsare eller tv-tittare har fått någon ny insikt, och kanske har något fall av spioneri förhindrats, vad vet jag. Jag kan också försäkra att det varit bra för mitt eget välbefinnande. Ingen har med så mycket som en stavelse antytt att jag skulle vara spion på riktigt.

Per Arne Skansen